Svenska ProjektAkademien har glädjen att presentera årets tre finalister i den årliga uppsatstävlingen för examensarbeten inom projektledning och projektbaserade verksamheter. Tävlingen, som är ett viktigt led i akademiens arbete för att främja utveckling och tillämpning av projektarbetsformen i svenskt arbetsliv, har i år lockat 13 högkvalitativa bidrag från studerande vid landets högskolor och universitet.
Juryn har enats om att välja ut tre av uppsatserna till en finalomgång, där de läses och värderas av både forskningsutskottets ledamöter och ytterligare andra akademiledamöter. Vinnaren presenteras vid Akademiens årssammankomst. De uppsatser det handlar om är de följande, utan någon inbördes ordning:
Marcus Edh & Björn Olsson, Chalmers Tekniska Högskola
Uppsatsen undersöker hur erfarenhetsåterföring (“lessons learned”) hanteras i praktiken inom energisektorn, specifikt inom olje- och gasindustrin. Genom en fallstudie hos en global leverantör av havsbottenlösningar analyserar författarna hur kunskapsöverföring sker mellan projekt. Studien belyser både nuläget för företagets processer för erfarenhetsåterföring och identifierar möjligheter och hinder för förbättring.
Författarna har utvecklat en modell som bryter ner erfarenhetsåterföring i fyra steg: generering, insamling, distribution och assimilering. De identifierar att medan företaget har välutvecklade processer för insamling av erfarenheter, saknas tydligt definierade processer för distribution och assimilering. Detta leder till att medarbetare använder egna processer för att lagra och dela kunskap, vilket resulterar i ineffektivitet och förlorad information.
En central upptäckt är den strategiska felmatchningen mellan organisationens olika delar. Medarbetare, processer och tekniska system följer olika strategier för kunskapshantering, vilket hindrar effektiv erfarenhetsöverföring. Uppsatsen belyser också operativa ineffektiviteter som låg motivation bland medarbetare, avsaknad av enhetlig definition av vad som utgör “lessons learned”, och tekniska system som inte är anpassade för den stora mängd information de ska hantera.
Uppsatsen utmärker sig genom sin aktualitet och praktiska relevans inom projektledningsfältet. I en tid då organisationer blir alltmer projektorienterade är förmågan att effektivt fånga, dela och tillämpa erfarenheter mellan projekt en avgörande konkurrensfördel.
Författarna uppvisar metodologisk skicklighet genom att kombinera kvalitativa och kvantitativa forskningsmetoder för att skapa en djupgående förståelse av fallföretagets processer. Särskilt imponerande är hur de utvecklar en egen livscykelmodell för erfarenhetsåterföring baserad på tidigare forskning, vilket bidrar med nya teoretiska perspektiv inom kunskapshantering.
Uppsatsens språkliga kvalitet är hög med tydliga resonemang och väl underbyggda slutsatser. Den teoretiska förankringen är gedigen, samtidigt som resultaten presenteras på ett sätt som är direkt tillämpbart för praktiker inom projektledning. Genom att identifiera både strategiska och operativa förbättringsmöjligheter, samt kulturella och kontextuella hinder, ger författarna värdefulla insikter som kan hjälpa organisationer att förbättra sin förmåga till erfarenhetsöverföring.
Sammanfattningsvis bidrar uppsatsen med värdefull kunskap som kan användas för att utveckla mer effektiva strategier för kunskapshantering i projektbaserade organisationer, vilket gör den till en välförtjänt finalist i Svenska ProjektAkademiens uppsatstävling.
Frida Engkvist och Marielle Lindkvist, Handelshögskolan vid Umeå Universitet
I en tid när både projektledning och digitalisering växer i betydelse undersöker denna uppsats hur projektledare upplever och hanterar utmaningar med digitalisering av projektledningsarbetet. Då digitalisering förändrar projektledningsområdet på ett genomgripande sätt står projektledare inför nya utmaningar som behöver förstås för att uppnå framgångsrik projektledning i den digitala eran.
Genom en fenomenografisk studie har författarna intervjuat sju projektledare från olika organisationer och branscher i Sverige. Studien identifierar tre kategorier av upplevda utmaningar med digitalisering av projektledning: (1) utmaningar relaterade till digitalisering av projektledning som teknologiska, (2) utmaningar relaterade till digitalisering av projektledning som mänskliga faktorer, och (3) utmaningar relaterade till digitalisering av projektledning som ledarskapskomplexiteter.
Studien presenterar även tre kategorier av upplevda åtgärder för att hantera dessa utmaningar: (1) åtgärder för att hantera utmaningar relaterade till digitalisering av projektledning som organisatoriska, (2) åtgärder för att hantera utmaningar relaterade till digitalisering av projektledning som vägledning, och (3) åtgärder för att hantera utmaningar relaterade till digitalisering av projektledning som anpassning.
Resultaten visar att det finns både kopplingar och skillnader mellan olika kategorier av utmaningar och åtgärder, vilket visar på den komplexa naturen av digitalisering av projektledning. För att framgångsrikt implementera digitalisering av projektledning krävs insatser på flera nivåer, från organisatoriska åtgärder och stöd till anpassning av arbetsmetoder och kompetensutveckling hos projektledare och projektmedlemmar.
Uppsatsen utmärker sig genom sin metodologiska noggrannhet och sin förmåga att belysa ett växande men relativt outforskat område inom projektledning. Den fenomenografiska ansatsen är särskilt väl vald för att fånga nyanserna i projektledares upplevelser av digitalisering, och genomförandet av studien visar på metodologisk mognad.
Författarna presenterar en djupgående analys som inte bara identifierar utmaningar utan också visar hur dessa kan hanteras i praktiken. Särskilt värdefullt är kategoriseringen av både utmaningar och åtgärder, samt analysen av relationerna mellan dessa kategorier. Detta ger en flerdimensionell förståelse som är användbar för både forskare och praktiker.
Den teoretiska förankringen är stark med en gedigen genomgång av både projektledningslitteratur och digitaliseringsteori. Författarna lyckas på ett övertygande sätt integrera dessa två områden och visar på god analytisk förmåga när de utforskar det nya forskningsfältet digitalisering av projektledning.
Uppsatsen har också betydande praktisk relevans. De insikter som presenteras kan direkt användas av organisationer och projektledare som står inför digitala transformationer. Genom att belysa både utmaningar och möjliga lösningar på flera nivåer – teknologiska, mänskliga och ledarskapsmässiga – ger uppsatsen värdefulla verktyg för att navigera i en alltmer digital projektverklighet.
Sammanfattningsvis bidrar denna uppsats med värdefull kunskap till ett växande forskningsfält och erbjuder användbar vägledning för projektledare som arbetar i en alltmer digitaliserad miljö, vilket gör den till en välförtjänt finalist i Svenska ProjektAkademiens uppsatstävling.
Agnes Kübar & Pontus Skol, Kungliga Tekniska Högskolan.
Bygg- och anläggningssektorn (AEC-sektorn) är en av de minst digitaliserade branscherna och kännetecknas av låg produktivitetstillväxt och ineffektiva projektledningsprocesser. Med en växande förväntan på minskade kostnader och snabbare projektleveranser har branschen börjat utforska artificiell intelligens (AI) som en potentiellt transformativ teknologi.
Författarna har undersökt skärningspunkten mellan AI och projektledning genom en fallstudie på infrastrukturavdelningen hos ett av Sveriges största konsultföretag inom AEC-sektorn. Genom kvalitativa intervjuer har de kartlagt projektledares uppfattningar och förväntningar kring AI, samt utmaningarna förknippade med att implementera ny teknik och nya arbetsmetoder.
Resultaten visar en generellt positiv inställning till AI bland projektledare, som ser teknologin som ett verktyg för att öka effektiviteten, höja kvaliteten och minska kostnader genom att automatisera arbetsintensiva uppgifter. Även om AI inte uppfattas som ett hot mot projektledarrollen, finns det oro kring dess påverkan på andra roller inom projekten. En framgångsrik AI-integration förväntas öka konkurrenskraften och affärskapaciteten genom förbättrad effektivitet.
Studien identifierar även flera utmaningar kopplade till teknologiimplementering, bland annat den decentraliserade organisationsstrukturen, bristande stöd från ledningen, avsaknad av standardiserade metoder, bristfällig kunskapsöverföring och den rörliga ersättningsmodellen som dominerar branschen.
Uppsatsen utmärker sig genom sin aktualitet och relevans för projektledningsfältet. I en tid när AI förväntas revolutionera många branscher ger studien värdefulla insikter i hur denna teknologi kan implementeras inom projektledning i AEC-sektorn, en bransch som har stort behov av produktivitetsförbättringar.
Den metodologiska ansatsen är väl genomtänkt, där författarna kombinerar kvalitativa intervjuer med en omfattande litteraturgenomgång för att skapa en helhetsbild av både tekniska och mänskliga faktorer som påverkar AI-implementering. Särskilt imponerande är hur författarna analyserar organisationens AI-beredskap utifrån etablerade ramverk och identifierar konkreta tillämpningsområden för AI inom projektledning.
Uppsatsen uppvisar hög teoretisk kvalitet genom att integrera teorier från olika discipliner – projektledning, organisationsförändring, teknologiadoption och AI – för att skapa en sammanhängande analys. Samtidigt är den språkliga framställningen klar och koncis, vilket gör insikterna tillgängliga även för praktiker.
Det praktiska bidraget är betydande, med tydliga rekommendationer för hur organisationer kan övervinna identifierade hinder och främja innovation. Författarna belyser särskilt spänningen mellan centraliserad styrning och decentraliserad implementering, samt problematiken med nuvarande affärsmodeller som motverkar digitalisering.
Sammanfattningsvis bidrar uppsatsen med värdefull kunskap om både möjligheter och utmaningar med AI-implementering i projektbaserade organisationer, och erbjuder konkreta förslag som kan omsättas i praktiken för att driva innovation inom AEC-sektorn.